Anna Gunborg Vilhelmina Nilsson

gråt inte vid min grav.jag finns inte där jag finns i solens spegelblänk på fjorden.jag finns i vindens lek över sädesfälten.och när du en tidig morgon väcks av fåglars kvitter är det min röst du hör. så gråt ej vid min grav.jag är ej död.jag har bara gett mig av.

Den här berättelsen börjar inte under året 1937 utan vi hoppar fram till i april 1988, samma datum som i min födelseannons som du klippt ur dagstidningen och senaste tiden förvarat på ditt sängbord. Under min uppväxt var det i alla fall sagor av alla de slag som gällde. Vi knöt garn över hela huset, bakade pepparkakor, sjöng lucialåtar, plockade blommor i stugan, vi byggde kojor i köket med den stora ficklampan och när vi på kvällen la oss på madrasserna i sovrummet rabblade vi "Gud som haver barnen kär." Alla vi barnbarn hade stora drömmar och fantasin var det absolut ingen brist på. Du var där och uppmuntrade oss att satsa på det vi var bra på. Men skorna var något för stora att gå i för vissa av oss. Då packade du och jag om lite i den så kallade ryggsäcken och jag fick lära mig om att räkna och dela upp potatisar och lägga till en liten korvbit med lite buljong i som förr på din tid och havregrynsgröten fanns ju redan med sedan barnsben. Men du sa även att det finns tid för oss alla, det är inte försent att satsa på det man vill göra. Precis som i versen från psalmen nämd ovan, lyckan kommer lyckan går, började det sedan gå bättre för mig och det berättade jag många gånger men du undrade fortfarande: Har du ätit, är du hungrig, ta nu lite till och har du pengar till mat? Sådan var du, ingen skulle gå hungrig. Sedan december är du inte längre hemma när jag plingar på dörrklockan på bron, sådär minst 3-4 gånger som man gör på sänkvägen. Men jag vet att vart jag mig i världen vänder finns du där med mig endå. Gonatt och sov gott farmor. Nu är det min tur att berätta sagan om dig.

Beklagar sorgen, känner med er.

Med ett leende på läpparna minns vi dig Gunna, som har spridit så mycket glädje runt dig. Dörren har alltid stått öppen när vi har knackat på och vi har alltid känt oss så välkomna. Nu tänker vi mest på dig Bengt-Göran och den tomhet du känner hemma i huset. Vi tänker förstås på Mats, Christer och deras familjer också. Varmaste hälsningar från oss.