Rolf Lennart Bergström

Vår älskade pappa och morfar Rolf har avlidit efter en tids sjukdom. Hans bortgång blev stilla och lugn. Han var omgiven av båda sina döttrar och ett barnbarn när han sakta gled iväg. Rolf hann bli nästan 90 år och hans liv var rikt och glädjefyllt. Från barndomstiden på Furugatan i Luleå, där han bodde med sina föräldrar och sina morföräldrar till de sista 30 åren på Seskarö hann han med så mycket. Han idrottade mycket som ung. Han simmade och seglade och tävlade i båda sporter som tonåring. När han var tolv år blev han storebror till Britta. Efter studenten 1954 gjorde han sin militärtjänst på I19 med stort intresse, funderade ett tag på den banan men bestämde sig för att studera i Uppsala i stället. När hans älskade Kerstin, som han träffat redan som 16-åring, tagit studenten 1955, for de båda ner till Uppsala. Hon för att bli lärare och han också, men då kursen i geografi var full, skrev han in sig på en kurs i geologi och han blev en passionerad kvartärgeolog. 1957 förlovade Rolf och Kerstin sig på hennes födelsedag, 1 oktober. Efter julen gifte de sig i Luleå domkyrka den 6 januari och kunde då flytta från sina inackorderingsrum till en gemensam tvåa i Uppsala. Smekmånaden tillbringade Rolf utan Kerstin som medlem av en geologisk expedition på Svalbard. De två unnade varandra allt. Sedan följde arbete på SGU i Stockholm. Dottern Lotten föddes 1963, följd av Ellen 1965. Då flyttade familjen till en fyra, innan Kerstin kände att snön och fjällen drog så mycket att hon 1968 flyttade med barnen till Kiruna, vilket Rolf unnade henne. De sågs när de kunde och 1971 fick familjen chansen att tillsammans flytta till Boliden, där vintrarna var som de skulle och båda fick jobb som de ville ha, Rolf som geolog på Boliden AB och Kerstin i Skellefteå som lärare. 1979 kom äntligen chansen till en tjänst som geolog i Kiruna och hela familjen bröt upp och flyttade till Kiruna den hösten. Redan 1974 hade Rolf och Kerstin köpt en liten hytte i Riksgränsen dit man åkt varje vinterlov och njutit av skidåkning och vita fjäll tillsammans. Nu blev den ännu mer flitigt utnyttjad. Rolf åkte också gärna långa skidlopp och hann med såväl Vasaloppet som längre skidlopp flera gånger. Vi är förvånade över hur många medaljer vi hittat i gömmorna. Rolf gillade utmaningar och ville alltid förkovra sig. Han arbetade på LTU i Luleå några år på 80-talet och hans sista två jobb var på Satellitbild samt på MDC i Kiruna. I slutet av sin karriär fick han chansen att resa till Myanmar, Indonesien och han tillbringade också några månader i Afrika. Han fascinerades av Kalaharis skönhet och talade om att hans bana kanske sett annorlunda ut om han varit där som ung geolog i stället för på slutet av sin geologiska bana. Men så var det ju det där med Kerstin och hennes kärlek till snö... Kerstin pensionerade sig vid 60 års ålder för att skriva böcker och strax efter blev skidåkningen i Riksgränsen för tuff för hennes knän. I samband med det kom chansen att köpa ett hus på soliga Seskarö i Haparanda skärgård, där hon unnade Rolf att få uppleva närheten till havet igen. Huset var gult och vitt och hade ett flera meter högt och brett flyttblock i trädgården, perfekt för en geolog! När Rolf pensionerat sig flyttade de dit permanent och ägnade sig åt sina respektive intressen. Han var aktiv i Hembygdsföreningen där han höll föredrag om Seskarös geologi, var behjälplig vid upprättandet av informationstavlor på ön och delade med sig av sin kunskap vid inrättandet av Sandskär, Haparanda skärgårds nationalpark. Rolf var intresserad av allt, ville veta mer om allt och var i sanning en livslång student. Han var flyghistoriskt intresserad och mycket kunnig, höll gärna föredrag och deltog regelbundet i SFF Region Norrbottens möten på F21 tills hälsan satte stopp. Han älskade att resa och hans sista utlandsresor var till barnbarnens skolavslutningar och även till deras universitetsexamensceremonier och han var alltid lika intresserad av deras liv. De sista resorna gick till Skottland (”Omvänd lagerföljd, det heter omvänd lagerföljd, kom ihåg det!”), Wales och Normandie och han satt alltid med kartorna i baksätet och läste av landskapet. Både barn och barnbarn har alltid uppmuntrats att följa sina intressen och satsa på sina drömmar. Att resa och uppleva nya kulturer tyckte han hörde till allmänbildningen. I hans magiska verkstad på Seskarö fanns verktyg av alla sorter. Barnbarnen visste att morfar fixade allt - "Morfar will fix it!". De fick tälja båtar, reparera trasiga saker, fråga om allt och de fick svar på allt. Ibland for de ut med motorbåten med träbåtarna fastknutna bakom. Han hjälpte Lotten att köpa en liten segelbåt och satt med och delade med sig av sin kunskap, alltid med örn-koll på seglets buktning och med ett sjätte sinne för kastvindar. Rolf och Ellen och Stig njöt av många fina paddelturer tillsammans som avslutades med supé i köket och trevliga samtal. Rolf njöt verkligen av sitt ö-liv till fullo. Under ljusa sommarkvällar paddlade han även ibland sin kajak längs öarna, hörde fåglarna och betraktade fiskarna som vakade. Hans ”doktriner” kommer att leva kvar i familjen. Robusta svar på svåra frågor. Ledord. Vad händer om jag ramlar i Branten i Riksgränsen frågade en dotter som mycket ung. ”Ramla inte!”, var svaret. Ingen av oss ramlade nånsin i Branten. Vikten av att äta ordentligt när tillfälle gavs betonades alltid med kommentaren ”Det magen har, det har den”. Var fjärde timme. Lite knepigare var ”Hellre äter jag än ser mina barn svälta”. Vi är nu två generationer som undrar vad han egentligen menade… Vi minns med glädje vår mamma Kerstins älskade Roffe, vår älskade pappa, morfar och svärfar som en hel epok i en person. Han lämnar ett stort tomrum efter sig, som vi nu fyller med alla minnen han lämnar efter sig. Vi har haft en sådan enorm tur att han, just han, fanns så länge i våra liv.